El siguiente texto fue presentado en un curso
de retórica en el colegio universitario Södertörn.
Por: Emma Domínguez
Shoo! Va händer! Allt bra med er eller?? E de lungt eller? E de chill? Ahh fan hoppas det... jag e FETT trött nu asså...har suttit uppe o skrivit den här skiten. Men jag skriver på ändå... För att jag bryr mig o jag vill att du ska läsa de här... Ya?
Skulle ni ta mig på allvar om Jag skrev så genom hela texten? Nää, kanske inte…
Men ungefär så måste jag t.ex. prata i ungdomsgården där jag jobbar för att de ska ta mig på allvar och för att de ska lyssna. Så pratar jag när jag känner mig bekväm med mina kompisar. Men inte när jag träffar på nytt folk eller på jobbet.
Alla ni har väl någon gång varit med om det? Att ni medvetet eller omedvetet ändrar på sättet ni pratar på? På jobbet försöker man använda det mest väl artikulerade och utvecklade orden för att senare under dagen byta till en mer avslappnad språkstil som ni kan använda när ni pratar med era kompisar.
Man brukar ändra sitt sätt att prata beroende på vem det är man tilltalar. Man kan skifta mellan hög stil, mellan stil och låg stil. Och det beror helt på i vilken social situation du befinner dig i.
Men jag är lite schizofren… okey, det kanske är väl att ta i lite. Men mitt språk är det och jag känner att jag konstant, hela tiden, måste anpassa mitt sätt att prata på och jag känner av en lite identitets kris inom mig när det gäller att välja språkstil. Det är just den identitetskrisen jag vill fördjupa mig i och ta upp här.
Nu ska jag berätta lite om mig själv så kanske vi kan följa mitt språksutveckling på vägen!
Mina föräldrar är ursprungligen från Chile, men jag är född i Sverige, hemma lärde jag mig att prata spanska och i skolan och dagis lärde jag mig svenska. Det finns inget konstigt eller ovanligt i det, jag vet att det har varit likadant för tusen ungar från min generation...
Men i alla fall, jag hann gå i skolan här tills jag var tolv, flyttade till Chile och efter tre år flyttade vi tillbaka till Sverige. Redan då hade en konflikt mellan mina språk uppstått. Jag bodde tre år i Chile.
I Chile hade man ingen att prata på svenska med så man la det i bakhuvudet och ”glömde” bort det. Men spanskan var ju inte heller ren, kompisar och släktingar brukar ibland kommentera och fnittra åt vissa saker man uttalar fel eller att man inte använder rätt uttryck. Jag kunde exempelvisst säga, ”quiero comer korvo”: Jag vill äta korv, men ingen förstod vad det var jag ville äta eftersom att korv egentligen heter salchicha på spanska. Det finns tusen såna ord som vi chilenaresvenskar har hittat på... ”La bukilla” (bokhylla), ”el bankomat”, ”el parkering”, ”la jinka” (skinka)... här om dagen berättade min kompis att hon brukade säga ”planchera” när hon skulle stryka kläder... och en annan kompis visste inte att dagis hette guarderia på spanska. Hon sa alltid ”el dogis” eller el ”dagjem” (daghem). Och det är det vanligaste som finns jag brukade tänka att jag inte kunde spanska när jag sa såna ord... men de är bland de vanligaste saker som händer med ens språk när det mixas på det sättet det gör här i Sverige
Men om vi hittar tillbaka till tråden så var vår familj tvungna att åka tillbaka till Sverige efter att ha bott i chile under tre år med oss. Då var det dags att få fram svenskan igen. Det var redan så djupt inrotad så det tog inte mer än några veckor förrän allt var tillbaka. Men med samma problem då. Det hade gått tre år och ungdomar och barn utvecklar och ändrar sitt språk väldigt snabbt hade jag märkt, då var det dags att dessutom lära in sig på alla nya utryck och jargonger för att passa in i skolan. Det måste man ju göra… om man vill passa in i en specifik social grupp så anpassar man sig och försöker att prata som de.
Under högstadiet gick jag i Albyskolan, och som ni alla säkert vet så finns det väldigt många blattar! Jag ber om ursäkt om någon tar åt sig av att jag använder det ordet. Jag kan inte säga invandrare, för det är vi inte och jag kan inte heller identifiera mig som helt svensk. Vi tillhör andra generationens invandrare. Vi lever blandade mellan alla kulturer men oftast utan fullt tillträde till någon av dem. Vi är fast i vad man kan kalla ett mellanförskap.
Naturligt så blir ens språk präglat av en massa olika inslag från tusen olika sidor av världen, det bildas slang nya utryck och uttal. Jag kan av egen erfarenhet även säga att man bor i en social bubbla. Man går i skolan och umgås med folk i området och det är inte ofta man tog sig ut och umgicks med folk från andra kommuner. Alby, norsborg Botkyrka, det var där umgängeskretsen låg. Och därför hör man inte heller så mycket folk som pratar ”ren” svenska förutom dina lärare kanske... som man kanske inte tyckte särskilt mycket om när man gick i nian.
När jag började Gymnasiet så gick jag i Tumba gymnasium så hade jag aldrig någon kris med språket. Allt flöt på och jag tror det var här min språkliga identitet väl hade börjat sätta sig. En lagom blandning av slang, stilfigurer och utryck som passade mig och jag fick aldrig någon reaktion från någon annan som påpekade mitt språk.
Min osäkerhet bildades eller dök upp senare, när jag kom in i Nyckelviksskolan, en förberedande konstskola som ligger i Lidingö. Jag reagerade på vilken skillnad det fanns. Här kom det folk från nästan alla delar av Stockholm men jag var en av de få ”renodlade blattarna” Här var det mina klasskamarater som reagerade på mitt språk! I min gamla umgängeskrets var jag aldrig den som pratade ”blattigt” eller använde mig av mycket slang! Och här hade jag blivit stämplad som förortsbruden för att jag använde utryck som: ”fett bra”! ”Chilla”, eller ”fan va najs”.
Dom reagerade eftersom att mitt språk var något som stack ut från deras norm, här var jag än språklig främling. Jag kände mig så hämmad eftersom att jag hela tiden var tvungen att tänka mig för innan jag sa något. Det var inte som att de retades eller tittade ner på mig, De brukade skämta om det ganska snällt det var aldrig någon hostilitet inblandad. Men jag kände ändå en barriär som byggdes upp från min sida. Jag kände att jag började trava mig fram istället för att säga det jag tyckte rakt ut. Utan att märka det så började mitt språk att formas efter deras norm. Jag använde mig mer och mer av deras uttryck. Och det kunde ju kanske ses som en bra sak, kanske. Men inte helt, för när jag sen under helgerna skulle träffa mina gamla kompisar så var det dem som reagerade, ”va konstigt du pratar, de låter fett skumt, du låter som en svenne ju…”.
Jag hade hamnat i limbo… i en språklig limbo! En identitetskris, hur ska jag prata här, vilka uttryck ska jag använda mig av där osv. Vilket har hämmat mig i vissa situationer! När jag ibland bara vill prata och säga saker rakt ut så kan jag inte!
Nu har det gått cirka ett år sedan jag gick ut från den skolan. Men jag måste fortfarande tänka på att alltid anpassa och skifta mellan mina språkstilar. Romarna menade att vi klär våra tankar i ord. Precis som vi klär oss olika om vi ska till arbetet eller ett bröllop så använder vi olika stil i olika situationer.
I skolan och när jag träffar folk som jag kanske inte riktigt vet var jag har dem så använder jag den vita avskalade dräkten, det är här jag tänker två gånger innan jag säger något.
Hemma tar jag på mig den där dräkten som är som en stor och kryddig gryta. Den dräkten där jag blandar fritt mellan svenska och spanska, hoppar fram och tillbaka och för en främmande människa kan allt låta som en röra. Men vi i familjen förstår varandra. ”Hola mama como estay? Jag mår bra pero vengo super cansada, Si la prueba estuvo skit svår pero creo que igual me fue bien... a mis klasskompisar les fue mas o menos noma... ah me puedes hacer un macka?” en person som bara pratar svenska skulle nog bara uppfatta orden: jag mår bra, skit svår, klasskompisar och macka.
När jag träffar folk som enbart pratar spanska blir den där dräkten halv, bitar av tyg fattas eftersom att jag inte kan fylla i de uttryck eller ord som jag behöver på svenska. Det blir så för att båda språken är lika mycket mina. Svenskan är lika mycket mitt språk så som spanskan är det. Båda delarna finns där och en utan den andra skulle nog kännas halv.
När jag är med kompisar eller när jag jobbar i ungdomsgården i Alby använder jag mig av en dräkt i olika färger med en massa krims krams på. Den dräkten har en massa symboler, ord och utryck som identifierar och knyter an till var jag växte upp och till mina rötter.
När jag ska till mitt andra jobb, där jag jobbar inom kultursammanhang så blir min dräkt en mix av den är avskalade rena vita dräkten och den krims kramsiga. Jag vill bli tagen på allvar samt som jag vill visa min personlighet.
Det är inte så att jag har ett sämre ordförråd men det som skiftar mellan de olika dräkterna är ordvalet, flödet, rytmen, uttalet, allt nästan!
Nu vet jag och jag har lyckats identifiera mina språk stilar genom åren och det känns bra, men kommer jag alltid vara tvungen att byta bland mina dräkter? För grekerna var det viktigt att stilen var anpassad efter ämnet, situationen och mottagaren genom att använda ord och uttryck som passar ämnet, talets syfte och inte minst mottagarna. Så enligt grekerna ska jag väl anpassa mig. Kan jag inte välja ett enda sätt att prata med alla?
Det viktiga för mig egentligen är att man får fram sitt budskap, spelar ingen roll hur man säger det eller vilken stil man använder sig av. Så länge det kommer från hjärtat och du kan stå för det. Säg vad du tycker och låt dig inte tystas ner för att du inte pratar ”rätt” eller ”rent”. Säg vad du tycker, om du känner att du måste anpassa dig eller skifta ditt språk så gör det men Säg för faan vad du tycker.
PEACE!
