domingo, 6 de marzo de 2011

Egypten — en lovande revolution?

* (En esta misma página, justo abajo, tienes una versión en español de este artículo)

Vart leder de folkliga protesterna i Egypten? För att få svar på den frågan måste andra frågor besvaras, exempelvis: Hur starkt är stödet för kraven i Egypten? Hur påverkas andra stater i omgivningen? Vilka krafter kan utnyttja tomrummet efter Mubarak? Kan Egypten bli ett nytt Iran?

Av: Christer Hedin (universitetslektor i religionshistoria vid Stockholms universitet)

Var finner man svaret på sådana frågor? Det mesta i livet handlar om att lära sig av tidigare erfarenhet. De som ivrar för att man skall läsa mycket historia i skolan brukar säga att det förflutna hjälper oss att välja rätt i framtiden. Tyvärr är det inte så enkelt. Man styr inte rätt genom att titta i backspegeln. Det som hänt kan upprepas igen, men det kan också vara tvärtom: dåliga erfarenheter gör att motsatsen kommer att inträffa i framtiden. Förutsättningarna kan också vara så olika, att inga tidigare händelser är till nytta för bedömningen. Det blir särskilt uppenbart om man försöker bedöma dagens händelser i Egypten med ledning av det som förut hänt i muslimska länder. Två tidigare revolutioner tilldrar sig särskilt intresse: Revolutionen i Egypten 1952 och revolutionen i Iran 1979. Vad kan de lära oss om händelserna i dagens Egypten?

Egyptens revolutioner

Egypten är ett land som misshandlats hårt av kolonialism. Det beror främst på läget och naturtillgångarna. England hade slutgiltigt lagt beslag på hela Indien år 1857, men risken för uppror hotade ständigt. Det gällde att snabbt komma dit med trupper om oroligheterna blev allvarligare. Den närmaste vägen går genom Suezkanalen, som öppnats år 1869. Britter och fransmän byggde den tillsammans och behöll sedan ett visst inflytande men engelsmännen krävde full kontroll och ockuperade Egypten 1882. De ville också köpa råbomull billigt därifrån och stoppade en rad utbildningsprojekt som kunde hjälpt landet att skapa en egen förädlingsindustri. Folkbildningen blev eftersatt, ingen medelklass kunde växa fram och underlaget för demokratisk utveckling försvann.

Motståndet mot ockupationen växte. Efter första världskriget blev Egypten friare men fortfarande stod kungahuset under brittiskt inflytande. Missnöjet ledde fram till revolutionen år 1952. Efter en tid framträdde general Nasser som den högste ledaren. Militären kunde av detta uppfattas som landet befriare och det gav dem ett gott anseende. Vad betydde religionen för revolutionen? Knappast något. Egypten har ett centrum för muslimsk bildning i al-Azhar, som förmodligen är världens äldsta universitet. Teologerna var först tveksamma men valde att stödja Nasser, eftersom de fruktade att landet annars skulle sekulariseras som Atatürks Turkiet. Några muslimer var mindre nöjda. Muslimska Brödraskapet hade först samarbetat med Nasser men 1954 gjorde sig några medlemmar skyldiga till ett mordförsök på Nasser. Det misslyckades och många av Bröderna sattes i fängelse.

Efter Nassers död 1979 kom Sadat till makten. Han lovade frihet och förbättringar för Muslimska Brödraskapet. Förväntningarna på Sadat växte och ledde till att några extremister mördade honom år 1981 för att han inte varit nog islamisk. Efterträdaren Mubarak har följt Nassers exempel och hållit många ledande islamister i fängelse. Muslimska Brödraskapet har fortsatt att verka men inte lockat några stora skaror. Respekten för dem växte dock under en jordbävning år 1992 då deras hjälpverksamhet var den enda som fungerade. Allt annat var förskingrat av korrumperade statstjänstemän. Har förtrycket av Brödraskapet bidragit till protesterna i början av 2011? Knappast. Allt tyder på att Tahrirtorget fylldes av personer utan direkt anknytning till någon särskild organisation. Muslimska Brödraskapet höll sig i bakgrunden. Kan det ändå bli så att de passar på att ta över makten? Var det inte så det gick till i Iran 1979?

Irans revolutioner

Situationen i Iran år 1979 liknar i vissa avseenden Egypten år 2011, men det finns också stora skillnader. En av likheterna är att ekonomiska orsaker varit avgörande men trots det har religionen fått en dominerande plats i beskrivningen av händelserna i Iran. Många tror att islam var drivkraften bakom revolutionen år 1979. Bakgrunden och effekterna kan förklara detta. Irans religiösa ledare har spelat en betydligt större roll i händelseutvecklingen. Det beror främst på att de haft mycket högre inkomster än kollegorna i Egypten eftersom landet är shiitiskt. Alla shiitiska muslimer måste välja en själasörjare som de sedan skall betala privat enligt vissa regler. Religiösa tjänster lockar därför till sig betydligt fler och större begåvningar än vad som är vanligt i sunnitiska länder. Dessa ayatollor har fått en ledande funktion i politiska proteströrelser.

Redan år 1891 ställde sig de religiösa ledarna i spetsen för en protest, tobaksstrejken. Shahen hade gjort upp med främmande makter om att alla inkomster från tobaksindustrin skulle gå till utländska bolag. För att inte medverka till vinsterna slutade alla att röka. Shahen måste ge upp och omförhandla avtalet. Protesterna mot ledarna fortsatte och främmande makter utnyttjade oredan för att blanda sig i politiken. Till slut bestämde britterna år 1925 att Reza Shah, en före detta kosackhövding, skulle bli ny monark. När han under andra världskriget visade sympatier för Hitler blev han avsatt år 1941och ersatt av sin unge son Muhammed Reza Shah, som gjorde allt för att vara sina västliga uppdragsgivare till lags.

Klasskillnaderna i Iran växte. Överklassen blev som ägare till den bördiga jorden allt rikare, medelklassen isolerades från inflytande och de övriga sjönk ned i en mer och mer förtvivlad fattigdom. Det växande missnöjet ledde till politiska protester och shahen inrättade sin hemliga polis SAVAK för att avslöja fiender. Den allvarligaste krisen inträffade år 1953 när en den liberale premiärministern Mosaddeq hade nationaliserat Irans oljeindustri för att inkomsterna skulle stanna i landet och bidra till uppbyggnaden av skolor och sjukhus. CIA lyckades intrigera bort Mosaddeq. Shahen som flytt landet återvände och oljepengarna fortsatte att rinna ur landet genom Anglo-Iranian Oil Company. Minnet av händelsen levde kvar och skapade ett hat mot shahen och hans beskyddare USA.

Motståndet mot regimen var efter krisen splittrat. Shahen spelade på gammal iransk nationalism och framhävde landets ärorika historia under antiken, för islam. Det gjorde muslimerna till hans fiender. De västerländskt påverkade tyckte illa om hans diktatoriska styrelse men såg inte islam som ett bättre alternativ. Shahen kunde söndra och härska. Under 1970-talet fick studenter och andra reformvänner en ny idol: Ali Shariati, en universitetslärare i litteratur som studerat teologi men också sociologi och filosofi. Han skapade en syntes av islams teologi, existentialism och marxism som för de unga blev lösningen på Irans problem. Hans visioner eldade studenter till demonstrationer, Shariati fängslades, landsförvisades och dog i London 1977, för anhängarna som en martyr.

Då hade demonstrationerna i Iran redan startat och deltagarna bar stora plakat med Shariatis bild. Det innebär inte att revolutionen bars upp av religiös fanatism. Det var främst en ekonomisk revolution, där lägre samhällsklasser enades mot en förtryckande överklass. Nu var det lätt för ayatollorna att ta ställning. De lyckades på samma sätt som under tobaksstrejken ta ledningen i kampen mot shahen. När han störtades tvingades överklassen överge sina väldiga jordegendomar och fly till Västerlandet, där de framställde revolutionen som ett verk av religiösa fanatiker. Ayatollorna lade beslag på jorden och förde fram Khomeini som ny ledare. Han var känd för sitt motstånd mot shahen och många trodde att han som Mosaddeq skulle införa en liberal nationalism. De blev grundlurade. En ny överklass av religiösa ledare införde i namn av islam ett nytt, och delvis värre, förtryck.

Hotet från islamismen

Iran blev ett avskräckande exempel på ett muslimskt land som gjorde revolution och därefter behärskades av religiösa och USA-fientliga ledare. Problemen för Förenta staterna blev inte mindre av att Algeriet år 1991 genom fria val höll på att få ett islamistiskt parti vid makten. Då avbröts den demokratiska processen och en diktator insattes på arméns och Västmakternas initiativ. Palestinierna valde Hamas och drabbades därför av omvärldens sanktioner. I båda fallen kan man se folkets val som ett utslag av kamp mot korruptionen. De har inte röstat för islamism utan mot korrupta alternativ. Förenta staterna hamnade i ett dilemma. Kanske vill muslimer styras av sharialagar? Då är det bättre att samarbeta med en diktator, även om han skaffar sig väldiga rikedomar på folkets bekostnad och bevarar lugnet med våld.

Vad skall man då tro om protesterna i Nordafrika och Sydvästasien? Kan de bana väg för religiösa förtryckare av samma typ som i Iran? Mycket tyder på motsatsen. Muslimska Brödraskapet och dess motsvarigheter i andra länder styrs inte av ayatollor. Det finns inte bland sunniter. Där tjänar de religiösa ledarna inte lika mycket. Några välutbildade teologer finns i Brödraskapets ledning men de flesta är "lekmän", alltså muslimer utan teologisk utbildning. Brödraskapet grundades av en folkskollärare. Sedan har tjänstemän ur medelklassen stått i spetsen. De vill gärna locka många muslimer till verksamheten men de tycks inte ha samma möjligheter att skaffa sig den politiska makten. Deras ledare kan vara karismatiska men de tycks inte ha möjlighet att locka de stora massorna.

Är inte alla muslimer våldsbenägna ”djihadister”? Det är den västerländska bilden, även om många vill skyla över sina fördomar genom att skilja på muslimer och ”islamister”. Sedan definierar de ändå islamister som muslimer som vill ”tillämpa islam i politiken”. Vad innebär det? Alla uppfattningar om ett bättre samhälle med rättfärdiga relationer mellan människor leder till politiska ståndpunkter. Muslimer har sådana tankar, vilket gör att de demonstrerar i en rad länder. De använder inte våld, åtminstone inget i jämförelse med vad deras motståndare tycks vara beredda till. World Value Survey, en undersökning om värderingar i alla världens länder, har visat att stödet för demokrati i muslimska länder är större än i andra. Det finns inget stöd för generella påståenden om islam som upphov till våld och förtryck, även om det alltid finns enstaka företrädare som tror på våld som en effektivare väg till framgång.

Stora problem väntar Egypten i framtiden men inget tyder på att Muslimska Brödraskapet är det största hotet. Landet är fattigt och folkbildningen är eftersatt. För att demokratin skall fungera tycks det behövas en allmän läskunnighet och en bred medelklass. Det tar tid att bygga upp. Under tiden kan korruptionen förstöra möjligheterna till ekonomisk utveckling. I värsta fall blir det en sådan oreda att någon ropar på en ny stark ledare. Det är mycket troligare att en sådan kommer från armén än från moskén. Länder som Pakistan och Sudan är avskräckande exempel. Där har perioder av demokrati avlösts av militära diktaturer sedan länderna blev fria från kolonialmakterna. Härskarna har utnyttjat religionen för att förtrycka och hålla sig kvar vid makten men knappast av religiöst intresse. Bristande läskunnighet och svårigheten att uttrycka missnöje har gett dem möjligheter att missbruka islam. På den punkten tycks en vändpunkt ha passerats.

Oroligheterna började i Tunisien, som under helt odemokratiska former utvecklades ekonomiskt under Bourgiba, bland annat genom förbättrad utbildning. Det visar att läskunnighet bidrar till krav på delaktighet. Analfabetismen tycks vara diktaturernas bästa vän. Portugal hade låg läskunnighet under Salazar men har sedan hämtat sig. Jesuitpräster i El Salvador mördades år 1990 för att de startat läsutbildning – på initiativ av kyrkans ledning. På många håll i världen har gamla diktaturer fallit och länderna utvecklats i demokratisk riktning. Ekonomi och korruption är problem men med en bred satsning på utbildning kan de så småningom lösas. Estland har på tjugo år gjort framsteg, som visar vad som är möjligt. Latinamerika har blivit mer demokratiskt under de senaste femtio åren. Är det trots eller tack vare katolska kyrkan? En motsvarande utveckling är möjlig i arabvärlden. Den gynnas dock knappast av att jämförelser med Iran gör Muslimska Brödraskapet till det stora problemet. Då finns risken att de verkliga svårigheterna försummas.


Egipto: ¿Una revolución que promete?

Traducción: Alejandra Donoso

¿Hacia dónde van las protestas populares en Egipto? Para poder dar una respuesta a esta pregunta, otras incógnitas deben ser contestadas, por ejemplo: ¿qué tan fuerte es el apoyo a las demandas en Egipto? ¿Cómo son afectados los países cercanos?¿Qué poderes pueden aprovecharse del vacío después de Mubarak? ¿Puede Egipto transformarse en un nuevo Irán?

¿Dónde econtramos respuesta a tales preguntas? Gran parte de la vida implica aprender de las experiencias anteriores. Aquellos entusiastas que proclaman que hay que estudiar mucha historia en la escuela suelen decir que lo pasado nos ayuda a escoger bien en el futuro. Desgraciadamente, la cosa no es tan simple. No se conduce bien mirando en el espejo retrovisor. Aquello que ha ocurrido puede repetirse, pero también puede suceder lo contrario: las malas experiencias pueden hacer que lo contrario ocurra en el futuro. Las condiciones pueden ser tan diversas, que nada de lo ocurrido con anterioridad sirva para hacer una evaluación. Esto se vuelve particularmente obvio si uno intenta juzgar los acontecimientos actuales en Egipto sirviéndose de las experiencias acumuladas a partir de la historia de otros países musulmanes. En este sentido, dos revoluciones anteriores llaman especialmente la atención: la revolución en Egipto de 1952 y la revolución en Irán de 1979. ¿Qué nos pueden enseñar estas revoluciones acerca de lo que ocurre en el Egipto de hoy?

Las revoluciones en Egipto

Egipto es una nación que fue enormemente maltratada por el colonialismo. Esto se debe más que nada a su ubicación y sus recursos naturales. Inglaterra se había apoderado por completo de India el año 1857, pero el riesgo de un levantamiento amenazaba constantemente. El camino más cercano (entre África y Asia) se extiende a través del canal de Suez, que fue abierto el año 1869. Los ingleses y los franceses lo construyeron juntos y mantuvieron a partir de ahí una cierta influencia, pero los ingleses comenzaron a exigir un control total e invadieron Egipto el año 1882. En su afán de querer comprar algodón crudo por un precio menor, fueron deteniendo una serie de proyectos educativos que hubiesen podido ayudar a Egipto a formar su propia industria algodonera. La educación popular resultó afectada, minándose con ello las bases de lo que pudo haber sido una clase media y desapareciendo, de esta forma, el cimiento de una democracia.

La Resistencia contra la invasión creció. Luego de la Segunda Guerra Mundial Egipto llegó a adquirir un poco más de libertad; sin embargo, el palacio real seguía estando bajo dominio inglés. El descontento llevó finalmente a la revolución el año 1952. Después de un tiempo, el general Nasser se convirtió en el máximo líder. A partir de estos hechos, los militares pasaron a ser considerados como los libertadores de la patria, por lo que desde entonces disfrutan de una aprobación popular. ¿Qué significó la religión para la revolución? Prácticamente nada. Egipto cuenta con un centro de formación musulmana en al-Azhar, el que es considerado como la universidad más antigua del mundo. En un principio, los teólogos se veían dudosos respecto de Nasser, pero luego eligieron apoyarlo debido a que temían que Egipto se secularizara al igual que la Turquía de Atatürk. Ante esto, no todos los musulmanes se mostraron satisfechos. En un comienzo, la Hermandad Musulmana había colaborado con Nasser pero el año 1954 algunos miembros intentaron asesinarlo, fracasando en el intento. Muchos de los miembros de la Hermandad fueron puestos en prisión.

Luego de la muerte de Nasser en 1979, Sadat llegó al poder prometiendo libertad y mejoras para la Hermandad Musulmana. Las expectativas puestas en Sadat crecieron y resultaron en que algunos extremistas lo asesinaran en el año 1981 debido a que no era lo suficientemente islamista.

Su sucesor, Mubarak, siguiendo el ejemplo de Nasser, ha mantenido a muchos líderes islamistas en prisión. La Hermandad ha continuado activa pero no ha conseguido atraer un número considerable de seguidores. Sin embargo, el respeto hacia ellos ha aumentado, debido a que la ayuda que prestaron luego del terremoto de 1992 fuera la única útil. ¿Ha contribuido la opresión impuesta sobre la Hermandad Musulmana a las protestas a comienzos del año 2011? Apenas. Todo parece indicar que la Plaza de la Independencia se llenó de personas sin una conexión directa con ninguna organización en particular. La llamada Hermandad se ha mantenido en las sombras. ¿Es posible que se aprovechen de la oportunidad para tomarse el poder? ¿No fue así como sucedió en Irán en 1979?

Las revoluciones en Irán

La situación en Irán en 1979 se asemeja en algunos aspectos al Egipto del año 2011, pero existen también, grandes diferencias. Una de las semejanzas es que los factores económicos han sido decisivos; a pesar de ello, la religión es una de las razones que más se emplean para describir los acontecimientos en Irán. Muchos creen que el islamismo fue la fuerza motriz tras le revolución de 1979. El contexto y los efectos pueden explicar esto. El líder religioso de Irán ha tenido un rol crucial para el desarrollo de los acontecimientos. La razón: el hecho de que hayan tenido ganancias mucho mayores a las que han tenido sus colegas en Egipto debido a que el país es chiíta. Todos los musulmanes chiítas deben escoger un pastor a quien más tarde deben pagarle de forma privada de acuerdo a algunas reglas. Así, los servicios religiosos atraen muchos más y más grandes talentos que lo que comúnmente se logra en aquellos países que son sunitas. Aquellos ayatolás han adquirido de esta forma una función sobresaliente en los movimientos políticos de protesta.

Ya por el año 1891 los líderes religiosos resultaron ser los cabecillas de una protesta, la huelga del tabaco. El Sah había prometido que todas las ganancias de la industria tabaquera irían a dar a empresas extranjeras. Para no contribuir a esto, toda la gente dejó de fumar. De esta forma, el Sah tuvo que finiquitar su pacto e implementar un nuevo contrato. Las protestas contra los líderes continuaron, aprovechándose las manos extranjeras del caos para meterse en los asuntos políticos de la nación. Finalmente, los ingleses decidieron el año 1941, que Reza Sah, un ex líder cosaco, fuera declarado monarca. Cuando este durante la Segunda Guerra Mundial demostrara simpatía por Hitler, fue derrocado en 1941, siendo posteriormente reemplazado por su hijo más joven, Muhammed Reza Sah, quien hizo todo lo posible para satisfacer a sus empleadores occidentales.

Las diferencias sociales en Irán crecieron. La clase alta, dueña de las tierras más fértiles, se enriqueció; la clase media, aislada de toda posibilidad de influir, fue hundiéndose cada vez más en la pobreza. El creciente descontento condujo a protestas políticas, lo que llevó al Sah a crear un cuerpo de policía secreta, denominado SAVAK, cuya misión era descubrir a los enemigos. La crisis más profunda tuvo lugar en 1953, cuando el primer ministro liberal Mosaddeq nacionalizó la industria petrolera de Irán de manera que las ganancias permanecieran en el país con el fin de reconstruir escuelas y hospitales. La CIA consiguió armar una intriga contra Mosaddeq y sacarlo de su puesto. El Sah, que había huido del país, regresó, y con ello el dinero proveniente del petróleo siguió saliendo del país a través de la Compañía Petrolera Anglo-Iraní. El recuerdo del incidente sobrevivió generando una gran sensación de repudio contra el Sah y sus protectores, Los Estados Unidos de Norteamérica.

La resistencia contra el régimen luego de la crisis estaba dividida. El Sah por ese entonces apelaba abiertamente al nacionalismo, destacando de esta forma el orgullo por la historia antigua, por el Islam. Esto transformó a los musulmanes en sus enemigos. Aquellos influidos por ideas más occidentales repudiaban su mandato dictatorial, pero no veían en el Islam una mejor alternativa. El Sah podía hacer y deshacer. Durante los años 70, estudiantes y otros partidarios de la reforma, encontraron un nuevo ídolo: Ali Shariati, un profesor universitario de literatura, que además había estudiado teología, sociología y filosofía. Él creó una síntesis a partir de la teología islámica, el existencialismo y el marxismo, que para muchos jóvenes pasó a ser la respuesta a los problemas de Irán. Sus visiones incitaron a los jóvenes a protestar. Shariati fue primero puesto en prisión y luego enviado al exilio, muriendo finalmente en Londres, en 1977, con el estatus de mártir entre sus seguidores.

Por ese entonces las protestas en Irán ya habían visto luz y sus participantes llevaban consigo grandes pancartas con la foto de Shariati. Esto no implica que la revolución fuese llevada adelante por un espíritu de fanatismo religioso. Se trataba más que nada de una revolución económica, en la que las clases sociales más bajas se unieron para manifestarse en contra de la opresora clase alta. A estas alturas, era fácil para los ayatolás tomar partido. Así, consiguieron un rol sobresaliente en la lucha contra el Sah, tal como había sido durante la huelga de la industria tabaquera. Cuando este fue derrocado, la clase alta fue forzada a renunciar a sus vastas tierras y a huir a Occidente, en donde propagaron una imagen de la revolución como una obra de fanáticos religiosos. Los ayatolás se apoderaron de la tierra y proclamaron a Khomeini como nuevo líder. Este era conocido por su resistencia contra el Sah y muchos creyeron que él, al igual que Mosaddeq, instauraría un nacionalismo liberal. Fueron totalmente engañados. Una nueva clase alta compuesta por líderes religiosos impuso, nuevamente en nombre del Islam, una oppresión incluso más cruenta.

La amenaza del Islamismo

Irán se transformó en el horroroso ejemplo de una nación musulmana que intentara llevar a cabo una revolución, y que posteriormente pasó a ser dominada por líderes religiosos anti EEUU. El problema para los Estados Unidos no fue menor considerando que Algeria, a través de elecciones democráticas en 1991, casi consiguiera formar un gobierno islamista. Inmediatamente se detuvo el proceso democrático y un dictador fue puesto en el poder por iniciativa de los militares y de los poderes occidentales. Los palestinos escogieron a Hamas y con ello comenzaron a sufrir las sanciones del resto del mundo. En ambos casos puede verse cómo el accionar del pueblo es una forma de luchar contra la corrupción. No han votado a favor del Islam sino contra alternativas corruptas. Los Estados Unidos quedaron frente a un dilema. ¿Quizás los musulmanes quieren ser dirigidos por leyes Sharia/islámicas? Entonces, concluyeron, es mejor aliarse con un dictador, incluso si este se arma de extensas riquezas a costa del pueblo y mantiene la calma con violencia.

¿Qué se puede pensar de las protestas en el norte de África y el Medio Oriente? ¿Pueden dar cabida al mismo tipo de opresores religiosos al igual que en el caso de Irán? Mucho parece indicar lo contrario.

La Hermandad Musulmana y los grupos parecidos a este en otros países no son comandados por ayatolás. No existen entre los sunitas. Ahí los líderes religiosos no ganan tanto. Hay algunos líderes dentro de la sociedad que tienen preparación académica pero en general se trata de legos, vale decir, musulmanes sin preparación teológica. La Hermandad fue fundada por un profesor de primaria. Más tarde, empleados públicos provenientes de la clase media han llegado a los puestos de más poder. Si bien cuentan con el deseo de sumar nuevos miembros, parecen no tener las mismas posibilidades de adquirir el poder político. Sus líderes pueden bien ser carismáticos pero no parecen tener la posibilidad de atraer a las masas.

¿No son todos los musulmanes jariyistas partidarios de la violencia? Aunque muchos quieran desprenderse de sus prejuicios haciendo una distinción entre musulmanes e islamistas, esa es la imagen que se tiene en occidente. Aún así, definen a los islamistas como musulmanes que quieren ’llevar el Islam a la política’. ¿Qué implica esto? Todas las concepciones que se pueda tener sobre una sociedad con relaciones justas entre las personas conllevan un posicionamiento político. Los musulmanes no están exentos de estas ideas, lo cual les ha llevado a manifestarse en una serie de países. No usan violencia, al menos nada comparable con lo que sus enemigos estarían dispuestos a usar. La encuesta ‘World Value Survey’ (algo así como la encuesta del valor del mundo), un estudio sobre los valores en todos los países del globo, ha demostrado que la opinión a favor de la democracia es mucho mayor en los países musulmanes. En estos países no existe ningún apoyo a las generalizadas afirmaciones de que el Islam sea la causa de la violencia y la opresión, aunque siempre existe uno que otro seguidor que cree que la violencia es una forma más efectiva de llegar al éxito.

Enormes problemas se vislumbran en el futuro de Egipto pero nada indica que la Hermandad Musulmana represente la amenaza más grande. El país es pobre y la educación ha sido desatendida. Para que la democracia funcione se necesita una clase media además de la erradicación del analfabetismo. Para conseguir esto se va a necesitar tiempo. Durante este tiempo, la corrupción puede llegar a minar las posibilidades de un desarrollo económico. En el peor de los casos el caos puede ser tal que aparezca un nuevo líder autoritario. Es más probable en ese caso que sus orígenes estén dentro de las fuerzas armadas y no dentro de las mesquitas. Pakistán y Sudán son horribles ejemplos de ello. En estas naciones, periodos democráticos han sido interrumpidos por dictaduras militares luego de que estos países se independizaran de los poderes coloniales. Los soberanos han utilizado la religión para oprimir y quedarse a cargo del poder sin tener ningún interés religioso. Problemas de analfabetismo y la incapacidad de expresar el descontento dentro de la sociedad les han permitido hacer un mal uso del islam. Respecto de este punto, un cambio de rumbo parece haberse alcanzado.

Las manifestaciones comenzaron en Túnez, que bajo formas completamente antidemocráticas alcanzó un desarrollo económico bajo Bourgiba, debido a, entre otras cosas, mejoras en la educación. Se sabe que el alfabetismo contribuye a la participación. El analfabetismo parece ser el mejor amigo de las dictaduras. Portugal tenía un bajo número de alfabetismo en la época de Salazar pero luego se ha recuperado. Los jesuitas en El Salvador fueron asesinados en 1990 debido a que habían iniciado, por iniciativa de la iglesia, clases de lectura. En muchos lugares del mundo las Antiguas dictaduras han caído y los países se han desarrollado en una dirección democrática. La economía y la corrupción son problemas pero con una alta inversión en educación pueden, con el tiempo, llegar a resolverse. Estonia ha, dentro de estos últimos 20 años, conseguido progreso, lo que demuestra que es posible. Latinoamérica se ha veto más democrática durante los últimos ciencuenta años. ¿Ha ocurrido ello gracias a la iglesia católica? Un desarrollo similar es posible en el mundo árabe. Si llevamos a cabo una comparación con Irán, no ayuda hacer de la Hermandad Musulmana, el gran problema. Hacer esto implica el gran riesgo de que las verdaderas dificultades se dejen en el olvido.