Var finner man svaret på sådana frågor? Det mesta i livet handlar om att lära sig av tidigare erfarenhet. De som ivrar för att man skall läsa mycket historia i skolan brukar säga att det förflutna hjälper oss att välja rätt i framtiden. Tyvärr är det inte så enkelt. Man styr inte rätt genom att titta i backspegeln. Det som hänt kan upprepas igen, men det kan också vara tvärtom: dåliga erfarenheter gör att motsatsen kommer att inträffa i framtiden. Förutsättningarna kan också vara så olika, att inga tidigare händelser är till nytta för bedömningen. Det blir särskilt uppenbart om man försöker bedöma dagens händelser i Egypten med ledning av det som förut hänt i muslimska länder. Två tidigare revolutioner tilldrar sig särskilt intresse: Revolutionen i Egypten 1952 och revolutionen i Iran 1979. Vad kan de lära oss om händelserna i dagens Egypten?
Egyptens revolutioner
Motståndet mot ockupationen växte. Efter första världskriget blev Egypten friare men fortfarande stod kungahuset under brittiskt inflytande. Missnöjet ledde fram till revolutionen år 1952. Efter en tid framträdde general Nasser som den högste ledaren. Militären kunde av detta uppfattas som landet befriare och det gav dem ett gott anseende. Vad betydde religionen för revolutionen? Knappast något. Egypten har ett centrum för muslimsk bildning i al-Azhar, som förmodligen är världens äldsta universitet. Teologerna var först tveksamma men valde att stödja Nasser, eftersom de fruktade att landet annars skulle sekulariseras som Atatürks Turkiet. Några muslimer var mindre nöjda. Muslimska Brödraskapet hade först samarbetat med Nasser men 1954 gjorde sig några medlemmar skyldiga till ett mordförsök på Nasser. Det misslyckades och många av Bröderna sattes i fängelse.
Efter Nassers död 1979 kom Sadat till makten. Han lovade frihet och förbättringar för Muslimska Brödraskapet. Förväntningarna på Sadat växte och ledde till att några extremister mördade honom år 1981 för att han inte varit nog islamisk. Efterträdaren Mubarak har följt Nassers exempel och hållit många ledande islamister i fängelse. Muslimska Brödraskapet har fortsatt att verka men inte lockat några stora skaror. Respekten för dem växte dock under en jordbävning år 1992 då deras hjälpverksamhet var den enda som fungerade. Allt annat var förskingrat av korrumperade statstjänstemän. Har förtrycket av Brödraskapet bidragit till protesterna i början av 2011? Knappast. Allt tyder på att Tahrirtorget fylldes av personer utan direkt anknytning till någon särskild organisation. Muslimska Brödraskapet höll sig i bakgrunden. Kan det ändå bli så att de passar på att ta över makten? Var det inte så det gick till i Iran 1979?
Irans revolutioner
Situationen i Iran år 1979 liknar i vissa avseenden Egypten år 2011, men det finns också stora skillnader. En av likheterna är att ekonomiska orsaker varit avgörande men trots det har religionen fått en dominerande plats i beskrivningen av händelserna i Iran. Många tror att islam var drivkraften bakom revolutionen år 1979. Bakgrunden och effekterna kan förklara detta. Irans religiösa ledare har spelat en betydligt större roll i händelseutvecklingen. Det beror främst på att de haft mycket högre inkomster än kollegorna i Egypten eftersom landet är shiitiskt. Alla shiitiska muslimer måste välja en själasörjare som de sedan skall betala privat enligt vissa regler. Religiösa tjänster lockar därför till sig betydligt fler och större begåvningar än vad som är vanligt i sunnitiska länder. Dessa ayatollor har fått en ledande funktion i politiska proteströrelser.
Redan år 1891 ställde sig de religiösa ledarna i spetsen för en protest, tobaksstrejken. Shahen hade gjort upp med främmande makter om att alla inkomster från tobaksindustrin skulle gå till utländska bolag. För att inte medverka till vinsterna slutade alla att röka. Shahen måste ge upp och omförhandla avtalet. Protesterna mot ledarna fortsatte och främmande makter utnyttjade oredan för att blanda sig i politiken. Till slut bestämde britterna år 1925 att Reza Shah, en före detta kosackhövding, skulle bli ny monark. När han under andra världskriget visade sympatier för Hitler blev han avsatt år 1941och ersatt av sin unge son Muhammed Reza Shah, som gjorde allt för att vara sina västliga uppdragsgivare till lags.
Klasskillnaderna i Iran växte. Överklassen blev som ägare till den bördiga jorden allt rikare, medelklassen isolerades från inflytande och de övriga sjönk ned i en mer och mer förtvivlad fattigdom. Det växande missnöjet ledde till politiska protester och shahen inrättade sin hemliga polis SAVAK för att avslöja fiender. Den allvarligaste krisen inträffade år 1953 när en den liberale premiärministern Mosaddeq hade nationaliserat Irans oljeindustri för att inkomsterna skulle stanna i landet och bidra till uppbyggnaden av skolor och sjukhus. CIA lyckades intrigera bort Mosaddeq. Shahen som flytt landet återvände och oljepengarna fortsatte att rinna ur landet genom Anglo-Iranian Oil Company. Minnet av händelsen levde kvar och skapade ett hat mot shahen och hans beskyddare USA.
Motståndet mot regimen var efter krisen splittrat. Shahen spelade på gammal iransk nationalism och framhävde landets ärorika historia under antiken, för islam. Det gjorde muslimerna till hans fiender. De västerländskt påverkade tyckte illa om hans diktatoriska styrelse men såg inte islam som ett bättre alternativ. Shahen kunde söndra och härska. Under 1970-talet fick studenter och andra reformvänner en ny idol: Ali Shariati, en universitetslärare i litteratur som studerat teologi men också sociologi och filosofi. Han skapade en syntes av islams teologi, existentialism och marxism som för de unga blev lösningen på Irans problem. Hans visioner eldade studenter till demonstrationer, Shariati fängslades, landsförvisades och dog i London 1977, för anhängarna som en martyr.
Då hade demonstrationerna i Iran redan startat och deltagarna bar stora plakat med Shariatis bild. Det innebär inte att revolutionen bars upp av religiös fanatism. Det var främst en ekonomisk revolution, där lägre samhällsklasser enades mot en förtryckande överklass. Nu var det lätt för ayatollorna att ta ställning. De lyckades på samma sätt som under tobaksstrejken ta ledningen i kampen mot shahen. När han störtades tvingades överklassen överge sina väldiga jordegendomar och fly till Västerlandet, där de framställde revolutionen som ett verk av religiösa fanatiker. Ayatollorna lade beslag på jorden och förde fram Khomeini som ny ledare. Han var känd för sitt motstånd mot shahen och många trodde att han som Mosaddeq skulle införa en liberal nationalism. De blev grundlurade. En ny överklass av religiösa ledare införde i namn av islam ett nytt, och delvis värre, förtryck.
Hotet från islamismen
Vad skall man då tro om protesterna i Nordafrika och Sydvästasien? Kan de bana väg för religiösa förtryckare av samma typ som i Iran? Mycket tyder på motsatsen. Muslimska Brödraskapet och dess motsvarigheter i andra länder styrs inte av ayatollor. Det finns inte bland sunniter. Där tjänar de religiösa ledarna inte lika mycket. Några välutbildade teologer finns i Brödraskapets ledning men de flesta är "lekmän", alltså muslimer utan teologisk utbildning. Brödraskapet grundades av en folkskollärare. Sedan har tjänstemän ur medelklassen stått i spetsen. De vill gärna locka många muslimer till verksamheten men de tycks inte ha samma möjligheter att skaffa sig den politiska makten. Deras ledare kan vara karismatiska men de tycks inte ha möjlighet att locka de stora massorna.
Är inte alla muslimer våldsbenägna ”djihadister”? Det är den västerländska bilden, även om många vill skyla över sina fördomar genom att skilja på muslimer och ”islamister”. Sedan definierar de ändå islamister som muslimer som vill ”tillämpa islam i politiken”. Vad innebär det? Alla uppfattningar om ett bättre samhälle med rättfärdiga relationer mellan människor leder till politiska ståndpunkter. Muslimer har sådana tankar, vilket gör att de demonstrerar i en rad länder. De använder inte våld, åtminstone inget i jämförelse med vad deras motståndare tycks vara beredda till. World Value Survey, en undersökning om värderingar i alla världens länder, har visat att stödet för demokrati i muslimska länder är större än i andra. Det finns inget stöd för generella påståenden om islam som upphov till våld och förtryck, även om det alltid finns enstaka företrädare som tror på våld som en effektivare väg till framgång.
Stora problem väntar Egypten i framtiden men inget tyder på att Muslimska Brödraskapet är det största hotet. Landet är fattigt och folkbildningen är eftersatt. För att demokratin skall fungera tycks det behövas en allmän läskunnighet och en bred medelklass. Det tar tid att bygga upp. Under tiden kan korruptionen förstöra möjligheterna till ekonomisk utveckling. I värsta fall blir det en sådan oreda att någon ropar på en ny stark ledare. Det är mycket troligare att en sådan kommer från armén än från moskén. Länder som Pakistan och Sudan är avskräckande exempel. Där har perioder av demokrati avlösts av militära diktaturer sedan länderna blev fria från kolonialmakterna. Härskarna har utnyttjat religionen för att förtrycka och hålla sig kvar vid makten men knappast av religiöst intresse. Bristande läskunnighet och svårigheten att uttrycka missnöje har gett dem möjligheter att missbruka islam. På den punkten tycks en vändpunkt ha passerats.
Oroligheterna började i Tunisien, som under helt odemokratiska former utvecklades ekonomiskt under Bourgiba, bland annat genom förbättrad utbildning. Det visar att läskunnighet bidrar till krav på delaktighet. Analfabetismen tycks vara diktaturernas bästa vän. Portugal hade låg läskunnighet under Salazar men har sedan hämtat sig. Jesuitpräster i El Salvador mördades år 1990 för att de startat läsutbildning – på initiativ av kyrkans ledning. På många håll i världen har gamla diktaturer fallit och länderna utvecklats i demokratisk riktning. Ekonomi och korruption är problem men med en bred satsning på utbildning kan de så småningom lösas. Estland har på tjugo år gjort framsteg, som visar vad som är möjligt. Latinamerika har blivit mer demokratiskt under de senaste femtio åren. Är det trots eller tack vare katolska kyrkan? En motsvarande utveckling är möjlig i arabvärlden. Den gynnas dock knappast av att jämförelser med Iran gör Muslimska Brödraskapet till det stora problemet. Då finns risken att de verkliga svårigheterna försummas.